Livet i en bubbla

Hej.

Detta är första gången jag bloggar så, hej på er allihopa.

Jag och min familj bor i Rosvik. En liten by i piteå kommun. Jag har ett stort intresse för heminredning, trädgård, pyssel, bakning, mode och mycket mer. Det stora intresset för heminredning har vuxit sig starkare och starkare under de senaste 10 åren. I Maj år 2002 köpte vi huset som vi bor i och vi har nästan alltid haft något "projekt" på G. Jag tror att mycket av denna viljan av att hela tiden vilja ha något roligt att se fram emot och att ha något att göra för att göra allting mysigt och fint är väldigt stark hos både mig och min sambo.

När vi precis hade flyttat in här, så hände det något som man inte önskar någon att behöva uppleva.Vår lilla pojke blev mycket sjuk och han fick diagnosen cancer.

 Det tragiska är också att vi i flera månader blivit slussad fel, pga feldiagnoser. Man trodde att han hade förlossningsskador pga att han hade lite problem att lyfta sin ena arm, tills en dag när vi kom in till akuten och det var en neurolog som hade jour. Vår lilla älskling var mycket akut sjuk och läkarna trodde inte att han skulle överleva så länge, kanske en vecka men vi vet inte sa de. Han fick höga doser av kortison och en operation gjordes. Det gick inte att ta bort tumören och cellgiftsbehandlig startades.

Jag kommer fortfarande ihåg lukten inne på avdelningen som vi låg på. Barn 3 i Umeå. Det blev vårt nya tillfälliga hem i några månader.

Minnena från den tiden är väldigt suddiga tack och lov. Tyvärr så fungerade inte cellgiftsbehandlingen men Albin mår ganska bra och är 9 år gammal. Han utvecklas som vanligt men tumören som sitter fast på ryggmärgen, längst ner i nacken trycker på nerver så att han har blivit rörelsehindrad och sitter i rullstol. Han kan gå kortare sträckor, och inte lyfta sina armar ovanför midjan men han en helt underbar kille.

Läkarna kan inte ge oss någonting, ingen prognos. De tycker att det är otroligt att han fortfarande lever. Under många år har vårat liv varit lite på sparlåga, man har inte riktigt modet att göra något. Man väntar på något som man inte vill ska hända och hamnar i egen liten bubbla. I vår bubbla efter den krisigaste tiden lagt sig så började vi tapetsera, bygga om både olika rum inne och  i trädgården.

Vi har alltid varit positiva och försökt leva så normalt det bara går. 

En stor lycka är att Albin fick en lillasyster 2003. En glad liten tjej med många smeknamn, men hon heter Isabel.

Min mamma har frågat mig många gånger när vi hållit på med någon renovering eller nåt sånt, hur orkar ni med detta också. Jag svarar det är pga detta vi orkar. Utan något kul att göra/se fram emot så ,vad gör man då?

Trädgården blomstrade nog som allra mest när Albin var som sjukast. Låter knäppt men det var nog min räddning att ha något för händerna. Jag hör många äldre som är sjuka säga att trädgården är en "lisa för själen" och jag förstår precis vad de menar.

Carpe Diem

/Jenny